söndag 26 maj 2013

Kan innebandy, hångel och pizzabak vara förebyggande?


Idag upplåter jag mitt bloggutrymme till ett inlägg som Anna Carlstedt, världens bästa förbundsordförande i IOGT-NTO, skrev i augusti förra året.
Kan saker hjälpa fast de inte är evidensbaserade?
I olika delar av folkrörelsesverige slits det just nu med ansökningar till Socialstyrelsen som ändrat bidragsreglerna. Igen. Det är säkert bra. Men ibland undrar jag hur mycket energi vi lägger på att försöka anpassa oss efter strukturer, och hur mycket vi lägger ned på att göra skillnad. (Ja, jag begriper att det hänger ihop).
Som folkrörelsemänniska har jag anpassat mig till strukturen sedan jag var tonåring. En gång satt jag framför en tjänsteman på en ”bidragsgivande myndighet” och förväntades förklara varför UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) borde få mera statsbidrag trots att vi inte bedrev förebyggande verksamhet som var ”evidensbaserad”. Du vet, att det måste kunna bevisas på ett vetenskapligt sätt att vår verksamhet gav r-e-s-u-l-t-a-t. Tjänstemannen frågade, en gång till, vad vi oftast gjorde på våra möten i lokalföreningarna. Eftersom detta tilldrog sig i början på 1990-talet svarade jag återigen:Vi hånglar, bakar pizza och spelar innebandy. (Om du ställer dig frågande inför dessa ålderdomliga begrepp kan du nog fråga en äldre släkting om vad dessa aktiviteter innebär). Det jag försökte förklara för den alltmer kallsinniga tjänstemannen var att det fungerade! Tusentals svenska ungdomar sköt upp sin debutålder i både ett, tre och fem år. Ett antal av dem förblev rentav nyktra för resten av livet. Sedär, en förebyggande metod som var grymt effektiv. Hur det slutade? Vi fick våra statsbidrag…
Jag har genom åren hört upprörda röster beklaga sig över att så många lämnar UNF (och andra ungdomsorganisationer) efter några år. Visst, det är synd, men jag tycker att vi borde ägna oss mer åt att glädjas över hur fantastiskt mycket bra UNF hinner åstadkomma i en ung människas liv, även om medlemskapet inte blir livslångt.
Själv brukar säga att jag har UNF att tacka för allt. Framför allt människor som är viktiga än idag. I UNF lärde jag mig att ta hand om pengar, skriva protokoll, teatersminka mig, dansa och sända radio.
Men dessutom lärde jag mig att saker och ting går att ändra på. Hela världen går att förändra! Men det allra viktigaste som UNF gav mig var självkänsla, kärlek och gemenskap.
Jag växte upp i en familj där min mamma var beroende av alkohol. Det präglade hela min uppväxt. Jag var helt övertygad om att vår familj var den enda som hade det sådär. Det fanns absolut ingen jag kunde prata med. Jag var säker på att ingen skulle tro mig. Jag var sexton när jag pratade med en kompis om det första gången. Det var åtminstone sex år försent. Rent statistiskt sett borde jag ha blivit beroende av droger själv, och gärna letat upp en narkoman med en stor schäfer som jag kunde försöka rädda (ja, narkomanen alltså, inte schäfern även om den säkert också skulle behöva räddas). För mig var missbruket ett normaltillstånd. Något som resten av världen skulle anpassa sig efter. Och för allt i världen inte prata om. Men det kom något i vägen för min missbrukskarriär. Nämligen UNF. Jag tyckte att det var så otroligt skönt att slippa alkoholen. Och skönt att slippa vara hemma på helgerna: Alltid fanns det något läger, någon kurs att se fram emot. Jag kunde förstås inte helt kliva ur den roll jag skapat mig, så jag tog en massa ansvar i UNF också. Men där behövde jag inte ta ansvar för att försöka få i mamma litet mat, eller se till att hon inte kvävdes när hon kombinerat mediciner och sprit, eller se till att min bror fick frukost när pappa var bortrest som vanligt. Nej, istället fick jag ta ansvar för en teaterpjäs eller ett party. Vi sov för lite, gjorde en massa dumma saker och hade fruktansvärt roligt. Däremot pratade vi inte om föräldrar som hade alkoholproblem, även om jag långt senare insett att de flesta (!) av mina polare i UNF när jag var tonåring hade det precis (!) som jag hemma. På den tiden pratade vi inte om Kamratstöd i UNF.
Men så plötsligt hände det något. Det var när jag satt i UNF:s förbundsstyrelse i början av 90-talet och hjältar som Olle Rockström, Mats Gunnarsson och andra började peta litet på sårskorporna.  Och det visade sig att fler än hälften av oss som satt i UNF:s förbundsstyrelse var barn till missbrukare.
Det har hänt mycket i UNF sedan dess. Och faktiskt, till slut, också i IOGT-NTO. Jag är otroligt stolt över att ha fått vara med och bygga upp vår verksamhet med social inriktning inom rörelsen under de senaste 20 åren. Vi är långt ifrån färdiga än, men idag är det en självklarhet i organisationen att prata om hur många av våra medlemmar har sett alkoholens baksidor på väldigt nära håll. Vi är en mångkulturell organisation, i ordets bästa bemärkelse. En del har varit medlemmar i flera generationer, andra är uppväxta i en familj med beroende och åter andra har ett eget missbruk bakom sig. Alla behövs, och så har det alltid varit, ända sedan Emil i Lönneberga fick komma till ordenshuset och han tyckte att även Griseknoen kunde behöva litet nykterhet.
Nu bor jag ihop med en tonåring som själv brottas med hur han skall ha det med engagemanget och livet. Ibland känner jag att jag kan göra skillnad för honom och ibland inte. Och när saker hjälper vete sjutton om de är evidensbaserade eller inte. Men det jag vet är att jag ibland får tårar i ögonen i smyg, och tackar UNF för att jag inte är en morsa som super.

1 kommentar:

Anonym sa...

I was wondering if you ever considered changing the layout of
your website? Its very well written; I love what youve got to say.
But maybe you could a little more in the way of content so people
could connect with it better. Youve got an awful lot of text for
only having one or two images. Maybe you could space it out better?



Feel free to visit my page: pirater un compte facebook